De tjugo motiven

En pjäs angriper två saker samtidigt, och bara en av dem går att rädda.

Springaren är den berömda gafflaren eftersom den angriper fält ingen annan pjäs täcker på samma sätt, men allt gafflar: en bonde som träffar två lätta pjäser, en dam som träffar ett torn och en lös löpare, en kung i slutspelet som kliver in mellan två bönder. Provet är inte ”angriper jag två saker” utan ”kan båda komma undan”.

En pjäs kan inte flytta för att något värdefullare står bakom den.

Absolut när kungen står bakom — att flytta är olagligt, inte bara dåligt. Relativ när en dam eller ett torn står bakom, där det är lagligt att flytta och helt enkelt kostar material. Fortsättningen vinner: en bunden pjäs är en pjäs som inte kan täcka, så lägg fler angripare på den, eller slå på den med en bonde.

En bindning bakvänt: den värdefulla pjäsen står främst och måste flytta.

Ge kungen schack längs en linje med torn, löpare eller dam, och det som stod bakom är ditt så snart kungen kliver undan. Spett är ovanligare än bindningar eftersom de kräver att två pjäser redan står på samma linje med den värdefulla främst — därför dyker de oftast upp efter att ett schack tvingat kungen dit.

Att flytta en pjäs blottar angreppet från den som stod bakom.

Med bred marginal den starkaste taktiken i schack, eftersom pjäsen som går undan är fri att göra något eget medan det blottade angreppet gör jobbet. Två hot uppstår i ett drag, och inget av dem besvaras med att slå pjäsen som flyttade.

Det blottade angreppet är ett schack, så motståndaren har inte tid till något annat.

Ett avdragsangrepp där pjäsen bakom ger schack. Vad pjäsen som går undan än gör — slår en dam, ställer sig på ett mattfält, ställer sig i vägen — måste svaret först hantera schacket, så det sker gratis.

Två pjäser ger schack samtidigt, så kungen måste flytta. Inte skärma, inte slå.

Den enda taktik mot vilken det finns precis ett slags lagligt svar. Att slå den ena schackgivaren lämnar den andra; att skärma en linje lämnar den andra öppen. Därför ger dubbelschack matter som ser omöjliga ut — försvararen kan ha fem sätt att stoppa vart schack för sig och inget som stoppar båda.

Tvinga en försvarare bort från arbetet den utför.

En pjäs håller ett mattfält, en grundrad eller en annan pjäs. Angrip något den värderar högre, eller slå helt enkelt något den måste ta tillbaka på, och täckningen den gav försvinner med den. Offret ser ofta orimligt ut tills du märker vad pjäsen som slår tillbaka inte längre täcker.

Lockar en pjäs — oftast kungen — till ett fält där den kan träffas.

Ett offer motståndaren är tvungen att ta, spelat inte för att vinna material utan för att ställa en pjäs ödesdigert: en kung släpad till ett gaffelfält, en dam dragen till en linje med ett torn. Materialet kommer tillbaka ett drag senare med ränta.

Flytta undan din egen pjäs ur vägen för ditt eget angrepp.

Linjen eller fältet är rätt och det står en egen man där. Röjningen flyttar undan honom med tempo — oftast med schack eller slag, så att motståndaren inte hinner omgruppera medan vägen öppnas.

Kapa linjen mellan en försvarare och det den försvarar.

Ställ en pjäs — ofta offrad — precis mellan ett torn och fältet det vaktar. Försvararen står kvar på brädet, försvarar i teorin fortfarande, och kan inte längre. Ovanligt, och ett av de svåraste mönstren att se, eftersom den avskärmande pjäsen oftast ser ut som ett grovt misstag.

En pjäs verkar genom en annan pjäs, längs linjen den kommer att besätta senare.

Ett torn som försvarar sin egen pjäs genom en fiendepjäs, eller angriper genom den. Ännu händer ingenting; det som räknas är vad som händer när pjäsen emellan flyttar eller slås. Att se ett röntgenangrepp är oftast det som gör att ett slag som ”förlorar material” inte förlorar material.

Draget emellan: gör något mer tvingande innan du slår tillbaka.

Från tyskans ”Zwischenzug”, och det vanligaste enskilda skälet till att en uträknad variant visar sig vara fel. Du väntar ett återslag; i stället kommer ett schack, eller ett större hot, och när återslaget väl kommer har ställningen förändrats. Leta efter ett varje gång en sekvens ser tvingad ut.

Själva tvånget att dra är problemet.

Varje lagligt drag gör ställningen sämre, och att stå över är inte tillåtet. Framför allt en slutspelsidé — den avgör bondeslutspel — och skälet till att ”oppositionen” räknas: den som först måste kliva åt sidan ger bort fältet. Nästan den enda situation i schack där rätten att dra är en börda.

En kung instängd av sina egna bönder blir matt på första raden.

Den vanligaste matten mellan spelare som har rockerat och lämnat bönderna i fred. Den dyker sällan upp som matt på brädet — den dyker upp som ett hot som vinner material, eftersom varje försvarsdrag måste fortsätta täcka raden. Hela familjen av avledningstaktiker finns för att ta bort den täckningen.

En springare mattar en kung som hans egna pjäser har stängt in.

Slutet på Philidors legat: damoffer på g8, tornet slår tillbaka, springaren på f7 ger matt med kungen omgiven av sina egna. Ovanligt i verkliga partier och ändå värt att kunna, för mönstret är det som får dig att titta i hörnet och räkna flyktfält.

Något är helt enkelt otäckt och går att ta.

Inte glamoröst, och det avgör fler partier än allt annat på den här listan tillsammans. De flesta förluster under 1800 är den ena spelaren som tar en gratis pjäs den andra tappade bort. Vanan som botar det är att kolla vad som står löst — hos båda färgerna — före varje drag.

En pjäs har inget säkert fält och kan jagas ner i lugn och ro.

Oftast en löpare som tog en bonde den borde ha låtit stå, eller en springare som gav sig ut på rov. Taktiken är inte ett enda slag utan en strypning: ta fälten ett i taget, så faller pjäsen utan att något offer behövs.

Det vinnande draget är varken schack, slag eller hot.

Skälet till att starka spelare hittar kombinationer andra missar. Efter en tvingad sekvens är svaret ett anspråkslöst drag som tar det sista flyktfältet, och det är osynligt för den som bara räknar schackar och slag. När en ställning ser vunnen ut och inget tvingande fungerar, leta efter det tysta.

Ge material för något som är värt mer än material.

Tid, linjer, fält, eller fiendekungens läge. Ett verkligt offer är inte ett vad; det är en uträkning med ett konkret slut. Det som skiljer ett offer som fungerar från ett som inte gör det är nästan alltid om de försvarande pjäserna hinner tillbaka.

En bonde nära förvandling ändrar vad varje annan pjäs är värd.

En bonde på sjunde raden är ingen bonde; den är en dam som något måste vakta, och det något är inte längre fritt. De flesta slutspelstaktiker handlar i själva verket om spänningen mellan att stoppa en bonde och att göra något annat.